Domsöndag med nostalgivarning

          Idag är det Domsöndagen och vi går mot ett nytt år. På faceboken kommenterade i morse min farbror Tage en rätt korkad annons från NK att Tomten (grav accent) nedstigit till varuhusets julskyltning. Att det är Kristi återkomst som är dagens tema väljer jag då att tolka att reklambyrån känner till och att den just Därför skruvar annonsen som den gör. Alternativet är korkad historielöshet. Vilket leder in på dagens betraktelse.
        En fågelintresserad bekant sammanfattade en gång hela idéen med kunskap och bildning, sig själv troligen ovetande, så här: vet du Sören att när du hör en fågel kvittra hör du vacker fågelsång, men jag hör att det är en ilsken talltita. Kunskap är alltså inte bara makt utan det fördjupar och även förändrar vårt tänkande - gör livet rikare och mer mångfacetterat.. Men vad har nu detta med domsöndagen att göra?
         När jag började skolan, det närmar sig nu förfärligt länge sedan, hösten 1959 började skoldagarna med morgonsamling till frökens tramporgel med psalmsång. Ärligt talat minns jag inte om Signe Olsson gjorde det men min Riktiga fröken, Aina Kihlgren, som jag hade i fyra år frånochmed trean gjorde det. Jag tror inte att hon var särskilt religiös utan det var helt enkelt så man började skoldagen. Psalm 513 Trygga rekan och 515 Jag lyfte rögat. Det var dessutom läxa att lära verserna utantill. Någon gång i fyran eller femman hade vi vikarie, en snaggad pensionerad major som såg ut ungefär som general Westmoreland (googla honom). Här var det psalm nummer 4 som gällde; Helig, helig, helig är herren Gud allsmäktig. Jag glömmer det aldrig. "Ståpsalm" dessutom och jag satt alldeles framför tramporgeln där majoren Stod och trampade och sjöng så att det dånade och saliven sprutade ur munnen (i likhet med Rolf Juphiter i triumfscenen i Aida - en helt annan historia). Ett minne för livet och banne mig om jag inte beställer den till min begravning, fastän den är borttagen ur psalmboken; eller är den bara flyttad?
         Nu närmar vi oss. Sekulariseringen har gått vidare. Som föga religiöst lagd bryr jag mig inte det särskilt men det vi gör är att kasta ut barnet med badvattnet och slänger med kristendomen ut historia och det religiösa arvet samtidigt. När jag var ny som lärare och läste religion med mellanstadiebarnen var det ganska enkelt. Man Läste religion, hade avslutningar i kyrkan uppe på åsen och på högstadiet blev det kanske ett besök i synagogan inne i stan. Nu när jag läser religion, eller som jag hellre kallar det, religionshistoria, måste jag börja med att förklara den historiska bakgrunden och göra ett besök i kyrkan ty endast några enstaka barn har ett sammanhang med kyrkan. Det är inte fel på något sätt. Jag anser tillexempel att S:t Eriks kyrka bör överlåtas till Sollentunas mosaiska, katolska och islamiska församlingar, bland annat för att sekulariseringen nu nått  ända in i Svenska kyrkan själv, som i sin jakt på hip-faktor och i sitt sökande efter den Rätta tron alltmer börjar likna en frikyrka men med tillägg av  pastor Janssonska inslag. Undra på om medlemmarna flyr, eller snarare bara ignorerar. Allt färre känner sig "hemma" och när någon gör ett försök till besök känner man inte igen sig och som en främmande fågel. Det må som sagt vara hänt. Men det betyder också att man inte Kan relatera till eventuell ironi i en annons om Tomtens nedstigande till NK och än mindre till levande, eller för den delen fossilerade religiösa uttryck oavsett religion. Det blir som när jag med Studentsångarna (www.studentsangarna.se) en gång klättrade upp till en grekisk amfiteater på västra Sicilien och när jag andäktigt satt som folk suttit 2300 år före mig och blickade ut över scenen och Medelhavet en redan då rätt mycket yngre sångarbroder pustande slog sig bredvid mig med kommentaren. Var det därför vi gick hit? För all denhär jävla stenen?

Internationella mansdagen

         Idag den 19 november är det påstås det internationella mansdagen. En dag som med tiden kanske kan nå samma dignitet som Kanelbullens dag. Med den skillnaden dock att kanelbullar ju gräddas i ugnen under det att en man snarare grillas. Personligen kan jag avstå från såväl kanelbulle som mansdag om än det är roligt att dottern ringer på fars dag - men i ett helt annat ärende förstås - och att sonen dagen därpå skrattar och säger Åh, javisst. Inga slipsar dock, dem köper jag helst själv. Vad gäller kvinnor och män brukar jag hävda att jag visst har lätt att tåla att kvinnor har åsikter - men det är betydligt svårare att ta att de har rätt så förbaskat ofta. Det händer att jag inte hinner längre än till tankstrecket innan det smäller men må så vara.
        En mig föredetta närstående påpekade för åratal sedan att om några kvinnliga arbetskamrater planerade något gemensamt hette det syrligt att jaså nu ska det nätverkas, samtidigt som de manliga arbetskamraterna gärna tog en bastu och pilsner tillsammans. För ännu fler åratal sedan, sådär runt 1980, väckte en god vän postitiva vibbar då han berättade att han varit på mansläger. Där hade de fått slita tillsammans, lösa komplicerade problem, blivit uppmärksammade på vikten av samarbete och gemensamma värden osv. Men när han sammanfattade lägret med "repmånad" föll hans aktier genast i botten. Klart men egentligen alldeles oklart varför. Han hade ju bara visat på en plattform för manlig gemenskap och utveckling.
        Slutligen: för flest antal år sedan bildade Svenska Dagbladets Tecknar-Anders "Fredrik Bremerförbundet"; en salong i hans söndagskolumner befolkad av feta farbröder med cigarr.
 Semper bufo!