Om att kunna mäta rubbet

Dammar av bloggen hörni alla ni miljoners läsare. Jag lovar att automagenerera personliga svar till alla ni tusentals som kommer att kasta er in i kommentarsfältet.

Raderna nedan är egentligen ett inlägg i en diskussion till all detta närmast hysteriska mätande överallt "för rättvisans skull". Jag klickade igång efter detta konstaterande följt av kort fråga från Magnus Blixt:

Det är illa om vi börjar mäta det lätt mätta istället för att mäta det viktiga. Hur kan vi motverka denna tendens?

Mitt svar kom att lyda:

Det är mycket svårt. Vi är inne en period där kvalitet likställs med mätbara kontroller. Och om något inte är mätbar ”tabellkunskap” försöker man låtsas att det är det. Ett tydligt exempel är skolinspektionen där en av två inspektörer på en skola är jurist och där  inspektionen till allra största delen bygger på att kontrollera att dokument finns och följer lagens bokstav. Klassrumsbesök är rudimentära och ersätts av frågestyrda samtal om någon timme vardera med skolledare, personal och elever. Rapporterna utformas sedan därefter, och intressant är att samtalen med enstaka personer ges om inte orimligt stort utrymme så orimligt starkt genomslag. Fem lärare av femtio eller lika många elever av femhundra är inte precis någon statistisk säkert underlag. Det ska bil intressant att i vår se hur nationella prov i SO-ämnen kommer att utformas. Och ännu mer hur rättning av dem skall göras och resultaten bedömas.

Ett annat exempel är konflikten mellan skolverk och skolinspektion om hur man ska lösa differensen i bedömning av de nationella provens uppsatsdel vid extern rättning respektive rättning av undervisande lärare.Inspektionens lösning är att helt enkelt slopa uppsatserna. Helt konsekvent; den inser att det här hörni, det går för fasen inte att bedöma rättvist. (Kanske kommer en mall med mått för procentuell användning av bisatser, flerstaviga ord etc. Det kan vi mäta). Bara att det att ansvariga myndigheter anser det vara ett problem att nat.provresultat skiljer sig åt mellan olika bedömare. Om det INTE gjorde det vore det som om alla skulle ha precis samma åasikt om en skönlitterär bok; eller detta att slutbetyg skiljer sig åt från provresultat. Samma myndigheter som gång efter annan påtalar att vi har ett betygssystem som ska se till HELA resultatet…

En lösning? Ja den är egentligen enkel. Vi ska se till arbete, interaktion och resultat i klassrummet och därefter bedöma och betygssätta efter det. Allt annat är omöjligt och därmed (ännu mer) orättvist. Och, nota bene, kan vi i detta luta oss tungt mot läroplanen. De sk kunskaskraven är ju precis som betygskraven med flit luddigt formulerade. Och den som är angelägen om att använda modeord kan med emfas hävda att med "formativ bedömning" sker kunskapsutveckling och betygssättning i ett här och nu i klassrummen . Formativ bedömning (tjohoo!) har alla goda lärare alltid ägnat sig åt – säg arbetsglädje, tydliga krav och positiv uppmuntran så förstår förutom elever och föräldrar även lärare vad vi talar om.Huruvida våra verks honoratiores gör det ska jag låta vara osagt.

Det har bildats ett Lärarnas etiska råd efter föredöme av, antar jag, tex Advokatsamfundet och Läkarförbundets liknande institutioner. Det behövs, men den huvudsakliga anledningen till det är att det nu skall utfärdas lärarlegitimationer - och kan man utfärda en legitimation ska den också kunna dras in, annars saknar den egentligen mening. Men genast uppstår problem eftersom etiska riktlinjer är något helt annat än att följa lagen. Lag är skriven och skall följas. Bryter någon mot lagen skall denne lagföras och dömas. Visar sig personen vara oskyldig ska han eller hon frikännas och samma gäller om man inte med tillräcklig säkerhet kan bedöma att personen är skyldig. Man ska då släppas fri och anses vara oskyldig. En straffad som avtjänat straffet för sitt brott skall därefter anses ha gjort just det och inte vidare dömas. Här vill jag återge vad en av mina husgudar, Kurt Vonnegut, sagt. Ungefär:
det är vanligt och förståeligt att klaga på juridiken och på lagen men jag föredrar ändå med alla dess brister den av människor skrivna och tillämpade lagen framför någon alternativ moralisk eller Guds lag.

Problemet med och balansgången i etiska råd är ju att där ska det så att säga BEdömas, och detta ej utifrån lagboken utan från någon form av etisk/moralisk "norm". Och då kan det bli delikat. Magnus Blixt, Representant för Lärarnas Riksförbund i läranas etiska råd skriver om det i sin blogg och tar ett exempel från Skottland där man har längre erfarenhet av bedömningar i ett liknande etiskt råd och exemplet han tar är solklart. En lärare som kör rattfull på väg till eller ifrån sin skola mister sin läralegitimation medan den som blåser promille på väg från puben på kvällen behåller sin.

I det ena fallet är nämligen fröken packad på jobbet eller har fyllnat till därstädes, hon riskerar alltså att kraftigt missköta sitt arbete med allt vad det innebär. I det andra fallet har hon fyllnat till en ledig kväll på puben och genom taski´t omdöme "bara" brutit mot lagen. Självklart ska hon inte straffas med yrkesförbud dessutom. Vad har det med saken att göra? Ett halvår eller ett år på cykel till jobbet lär istället inpränta nyttan och bekvämligheten med att ha sitt körkort.

Flera exempel kan framföras för utomordentlig restriktivitet med repressalier utanför lagboken eftersom det i olika råd och riktlinjer ofta(st?) bakas in moraliska värderingar, annars räckte det ju med lagboken, eller hur? Generellt och ffa formellt är det så att en som brutit mot lagen och avtjänat sitt straff gjort just det; ev yrkesförbud bortser alltså från själva grundtanken med brott, bot och straff. Detta finns, parentetiskt, tyvärr institutionaliserat i Sverige där det mest övertydliga exemplet är läkarna som anklagades för da Costa-mordet. Om vi bortser från de formella felen i rättshanteringen fråntogs de dessutom sina läkarlegitimationer för resten av livet som det visat sig. Och varför då? För att de visat sig "olämpliga". Men de har ju enligt rättslig bedömning friats från brott? "Rättslig ja" invänder tyvärr många.

Hur det annars kan gå? Ja i Tennessee lär det tex  ännu vara så att det är ett lagbrott att, med en eufemistisk omskrivning, ta sin kvinna skådandes hennes ryggslut. Och Jo, exemplet har bäring på lärares yrkesetik.
* Han är rasist (medlem i ett parti ej comme il fait).
* Hon följde med min pappa hem efter dansen.
* Rektorn dansar i bastkjol på internet (Ulf Adelson plus en rektor i norr).
* Drängfull och filmad på Sweden rock i Sölvesborg. (Skulle jag döma är det straff nog att vara där...)
* Gapar i läderbyxor med nedfälld dennislucka från flak i pride-parad.


För att inte tala om alla "ord mot ord" - situationer. Skulle vara intressant att höra av alla lärare som blivit inropade till rektor för att få höra hur kul det är med alla positiva samtal och omdömen rektor får om dem - och sedan jämföra bara antalet med dem som blivit inkallade till förhör med orden: du, jag har fått ett samtal från en förälder...

Därmed inte sagt att det finns dåliga lärare, för det gör det - men det är en helt annan sak som hoppas jag bla den nya lärarutbildningen och höjd (återställd) status kan bidra till att förändra till det bättre.

Om man skulle ge sig in i genusdebatten

    På Newsmill (www.newsmill.se) skrivs en del läsvärda artiklar, andra mindre läsvärda eller kanske bara ogenomträngliga. Vissa debattämnen återkommer och i kommentarsfälten som mer sällan är läsvärda alls återkommer ALLTID "Ring P1-syndromet", alltså de rätt fåtaliga företrädesvis män och en del kvinnor som snyftar över att de aldrig blir hörda. Förmodligen  misstar de att inte bli hörd med att inte bli lyssnad på. De kanske mest frekventa kommentarerna avhandlar invandring och migrationspolitik. Tillochmed en tråd om elitmotionäres rätt till plats på landsvägarna för sig och sina racercyklar lyckades vridas till att det var invandringsploitikens fel - trängseln på vägarna orsakas av för många "analfabeter" och "importerade lökhackare" (jodå, och då är ändå Newsmill en sansad sida jämfört med tokerier som "avpixlat" mfl). Riksdags och regerings uselhet i allmänhet och EUs i synnerhet är också poppis ämnen  i kommentarerna oavsett artikelinnehåll. Ett annat återkommande ämne är jämnställdhet. Här har man lyckats riktigt bra. just med jämställdhet mellan könen; fastän kanske inte som det var tänkt. Ty talar vi "GENUS"  larmar genast Tälje tokar av båda könen likt harskramlande hejaklackar allt enligt devisen "Vi sktr i att lyssna , vi ser bara till att överrösta!"
      Lämnar man en kommentar i migrations- eller genus-debatter kan man vara säker på att bums ställas i en av två fållor och lämnar man en replik som får stå oemotsagt eller kanske tar död på hela tråden vet man att man träffat rätt. Ty en diskussion i ordets egentliga betydelse av meningsutbyte är ointressant. Likväl försöker jag emellanåt. Idag har jag tex inte kunnat hålla fingrarna från tangentbordet apropå en artikel om "könsneutrala" pronomen. (Artikeln hittar ni här:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/18/hen-kan-segla-f-rutan-vind  )
     Jag är så nöjd men min kommentar att jag skryter med den genom att återge den på denna min högfrekvent besökta blogg. Tesen jag driver är att Jämställdhet mellan könen är inte en fråga om personliga pronomen, det är  en fråga om små steg över åren (så slipper ni läsa hela inlägget nedan).
 Finska: Hän on kotona. Hon/han är hemma

Norska/danska: Bestemor och bestefar
Engelska: Grandparents

      Jämställdhet i relationer eller samhällen avgörs inte av personliga pronomen eller benämningen på anförvanter. Då skulle tex Finland och Norge vara föredömen jämställdhet och som samhällen helt annorlunda det svenska. Är det så? "Hen" slår inte igenom av praktiska orsaker eftersom det "haltar" i användning och böjningsformer: Det är "hennas" bok? Hen går hem till "henom"??
     Nya substantiv bildas oavbrutet och ger avledningar i tex verb och användningar (typexempel google - googla. "Kan jag hjälpa till?" "Nej jag bara googlar lite" är ett genuint exempel från klädbutik i Stockholm. Pronomen är på ett helt annat sätt språkberoende.

      Jämställdhet är heller inget vi når genom att döpa dockhörnan till verkstad eller med jämställdhetsdagar i skolan. Personligen brukar jag säga att "Hur mycket vi än önskar att samhället ska spegla skolan är det istället så att skolan speglar samhället." Samhälleliga tendenser tom förstärks i skolvärlden. När tex min mamma vid dryga de åttio och efter ett yrkesliv i barnomsorgen anmäler sig som rastfadder avkrävs hon ett utdrag ur straffregistret. Det kan skrattas åt men naturligtvis bidrar en sådan lag inte till det den sägs vara avsedd (vilket stod klart redan före dess införande) men till att bygga ännu ett hinder mot fler män i skola/förskola. Precis som att en alltmer sjunkande status och därmed sammanhörande lönebildning också bygger hinder. Det betyder inte att vi lever i den bästa av världar eller att vi ska strunta i jämställdhetsarbetet. men vi ska ha klart för oss att förändringar kommer så sakteliga och som resultat av små steg och förändringar över tid. 

       Jag var hemma sammantaget ett par år under småbarnsåren. Det var inget ideologiskt val  vi gjorde utan  helt enkelt beroende av ekonomiska hårdfakta (It´s economy, stupid! som Bill Clinton lär ha haft som mantra inför den knackiga vägen till omval). En i familjen måste arbeta och det blev den som ännu inte hade tjänat in till föräldraförsäkring. Vi kan inte veta men Kanske ledde mina längre perioder som hemmapappa till en kontakt med mina nu unga vuxna ättlingar jag annars inte skulle ha haft. Men vad jag vet är att det är år jag aldrig vill ha ogjorda och jag tror att det leder till att mina barn då de en gång sätter barn till världen har en ännu mer avspänd inställning till vem som gör vad och när.  Jämställdhet  är något vi gör i små steg och över generationerna. Lagade min farfar mat? Nej. Gjorde min pappa det? Ja. Körde pappa tvättmaskinen? Nej. Är det en självklarhet för mig? Ja. Bytte min mormor till vinterdäck? Nej. Mamma? Nej, men hon var med i garaget! Kämpar min fästmö med domkraften? Ja. Kommer mina barn att diskutera hemarbete, föräldraledighet, yrkesval etc utifrån andra premisser än kvinnligt/manligt. Ja, med största sannolikhet

"Vetenskapen, vetenskapen, vetenskapen!"

Det finns en märklig enighet mellan natur- och samhälls-vetenskaperna i synen på de senares vetenskaplighet, nämligen att samhällsvetenskap och humaniora ska kunna bekräftas och falsifieras på samma sätt som naturvetenskaplig teori, annars är slutsatserna inte giltiga. Denna som jag menar felsyn tror jag inte vi blir av med förrän det ena eller båda av följande inträffar. Antingen blir det alldeles klart att inte heller naturvetenskapen är ett 1+1=2 fält, eller också förstår vi att precis det redan inträffat - men att eftersom det är falsifierbar naturvetenskap det handlar om vi förut inte insett det. Årets Nobelpris i fysik menar jag bekräftar min tes; hoppsan! Universums expansion accelererar. "Det var det jävligaste! Hade jag ingen aaaning om" (H. Alfredsson). Men så är det. Vad beror det på då? Ja se just det kan vi inte förklara men matematiskt beräknat måste det finnas "något" som vi i brist på annat kallar "mörk energi" (Tjosan, nu lyser kandelabrarna hos spiritisten). Denna mörka energi, visar beräkningarna är något som universum de facto till absolut största delen består av, annars stämmer inte matematiken. Missförstå mig inte nu. Jag tror säkert att de har rätt. Det är säkert så att rymdens tomhet äger någon form av kraft som övergår inte bara mitt nog rätt så normala förstånd utan - i alla fall för närvarande - de klokaste naturvetenskapliga hjärnor. Men sätt in förklaringarna om mörk energi i ett humanistiskt eller samhällsvetenskapligt sammanhang. Varför inte pröva med "tyst kunskap"? Ha ha ha!!! Bevisa det. Pucko!! Nej, precis. Den går ju inte att bevisa., inte än i alla fall och jag tillåter mig att citera Gallileo Gallilei: "Dock rör hon sig". 

Vad vi ska göra är inte att kasta vetenskapen överbord ("Vetenskapen, vetenskapen, vetenskapen!" von Triers Riget) men att vara mindre angelägna om att låta som naturvetare. Samhällsvetenskap och humaniora klarar utmärkt att stå på egna ben och hur vi än vrider och vänder oss får vi ändå smisk eftersom humaniora och samhällsvetenskap inte är att jämföra med naturvetenskaperna. Men istället gör vi tvärtom och  sliter som Tälje tokar för att anamma Naturvetenskaplig metodik och dito språkbruk. För att ta mitt gebit som exempel, pedagogiken, springer vi över fötterna på varandra för att anamma ett vetenskapligt språkbruk men mer om det och dess konsekvenser ("lärstilar", "formativ bedömning") framöver. Istället kan vi  börja med att syna de återkommande jeremiaderna om bristande forskningsanknytning. Forskningen anses vara svag, ofta undermålig och påfallande ofta, ja nästan alltid, sakna såväl empiriskt underlag som praktiskt tillämpning. (Om någon läser denna drapa lär jag få på tafsen, men låt gå). Men tänk om det faktiskt är med pedagogik och undervisning som med den gode hantverkaren och konstnären (eller som med universums expansion.); det finns något som inte riktigt går att sätta fingret på men som ändå är. Det betyder inte att det inte går att lära sig. Teorier måste prövas, tekniker nötas in osv, men ändå. I musiken kallas det ofta "groove", i pedagogiken kan man säga att man har flyt, eller som Stig Strand sade en av de gånger han vann: Jag var i schlag ida´.T he Beatles som grupp och Lennon/McCartney som låtskrivare gjorde sitt hundår med hundratals timmar i Hamburg och blev fantastiskt duktiga musiker men för att det skulle bli fantastisk musik fanns också något annat. Eller Jussi Björling. Den mest tondöve operaillitterat (jag vet ty jag har åsett det) stannar upp och frågar: vem är det som sjunger? Eller varför inte fundera över varför att av alla tavlor som finns i min mammas hem nästan alla stannar till och frågar: vem har gjort dendär? om just "Aspas´"  målningar - och det betyder absolut inte att det andra är hötorgskonst, och tyvärr ännu mindre att densamme kunnat försörja sig på sitt måleri.