onsdag 4 januari 2012

"Vetenskapen, vetenskapen, vetenskapen!"

Det finns en märklig enighet mellan natur- och samhälls-vetenskaperna i synen på de senares vetenskaplighet, nämligen att samhällsvetenskap och humaniora ska kunna bekräftas och falsifieras på samma sätt som naturvetenskaplig teori, annars är slutsatserna inte giltiga. Denna som jag menar felsyn tror jag inte vi blir av med förrän det ena eller båda av följande inträffar. Antingen blir det alldeles klart att inte heller naturvetenskapen är ett 1+1=2 fält, eller också förstår vi att precis det redan inträffat - men att eftersom det är falsifierbar naturvetenskap det handlar om vi förut inte insett det. Årets Nobelpris i fysik menar jag bekräftar min tes; hoppsan! Universums expansion accelererar. "Det var det jävligaste! Hade jag ingen aaaning om" (H. Alfredsson). Men så är det. Vad beror det på då? Ja se just det kan vi inte förklara men matematiskt beräknat måste det finnas "något" som vi i brist på annat kallar "mörk energi" (Tjosan, nu lyser kandelabrarna hos spiritisten). Denna mörka energi, visar beräkningarna är något som universum de facto till absolut största delen består av, annars stämmer inte matematiken. Missförstå mig inte nu. Jag tror säkert att de har rätt. Det är säkert så att rymdens tomhet äger någon form av kraft som övergår inte bara mitt nog rätt så normala förstånd utan - i alla fall för närvarande - de klokaste naturvetenskapliga hjärnor. Men sätt in förklaringarna om mörk energi i ett humanistiskt eller samhällsvetenskapligt sammanhang. Varför inte pröva med "tyst kunskap"? Ha ha ha!!! Bevisa det. Pucko!! Nej, precis. Den går ju inte att bevisa., inte än i alla fall och jag tillåter mig att citera Gallileo Gallilei: "Dock rör hon sig". 

Vad vi ska göra är inte att kasta vetenskapen överbord ("Vetenskapen, vetenskapen, vetenskapen!" von Triers Riget) men att vara mindre angelägna om att låta som naturvetare. Samhällsvetenskap och humaniora klarar utmärkt att stå på egna ben och hur vi än vrider och vänder oss får vi ändå smisk eftersom humaniora och samhällsvetenskap inte är att jämföra med naturvetenskaperna. Men istället gör vi tvärtom och  sliter som Tälje tokar för att anamma Naturvetenskaplig metodik och dito språkbruk. För att ta mitt gebit som exempel, pedagogiken, springer vi över fötterna på varandra för att anamma ett vetenskapligt språkbruk men mer om det och dess konsekvenser ("lärstilar", "formativ bedömning") framöver. Istället kan vi  börja med att syna de återkommande jeremiaderna om bristande forskningsanknytning. Forskningen anses vara svag, ofta undermålig och påfallande ofta, ja nästan alltid, sakna såväl empiriskt underlag som praktiskt tillämpning. (Om någon läser denna drapa lär jag få på tafsen, men låt gå). Men tänk om det faktiskt är med pedagogik och undervisning som med den gode hantverkaren och konstnären (eller som med universums expansion.); det finns något som inte riktigt går att sätta fingret på men som ändå är. Det betyder inte att det inte går att lära sig. Teorier måste prövas, tekniker nötas in osv, men ändå. I musiken kallas det ofta "groove", i pedagogiken kan man säga att man har flyt, eller som Stig Strand sade en av de gånger han vann: Jag var i schlag ida´.T he Beatles som grupp och Lennon/McCartney som låtskrivare gjorde sitt hundår med hundratals timmar i Hamburg och blev fantastiskt duktiga musiker men för att det skulle bli fantastisk musik fanns också något annat. Eller Jussi Björling. Den mest tondöve operaillitterat (jag vet ty jag har åsett det) stannar upp och frågar: vem är det som sjunger? Eller varför inte fundera över varför att av alla tavlor som finns i min mammas hem nästan alla stannar till och frågar: vem har gjort dendär? om just "Aspas´"  målningar - och det betyder absolut inte att det andra är hötorgskonst, och tyvärr ännu mindre att densamme kunnat försörja sig på sitt måleri.