Dammar av bloggen hörni alla ni miljoners läsare. Jag lovar att automagenerera personliga svar till alla ni tusentals som kommer att kasta er in i kommentarsfältet.
Raderna nedan är egentligen ett inlägg i en diskussion till all detta närmast hysteriska mätande överallt "för rättvisans skull". Jag klickade igång efter detta konstaterande följt av kort fråga från Magnus Blixt:
Det är illa om vi börjar mäta det lätt mätta istället för att mäta det viktiga. Hur kan vi motverka denna tendens?
Mitt svar kom att lyda:
Det är mycket svårt. Vi är inne en period där kvalitet likställs
med mätbara kontroller. Och om något inte är mätbar ”tabellkunskap”
försöker man låtsas att det är det. Ett tydligt exempel är
skolinspektionen där en av två inspektörer på en skola är jurist och där
inspektionen till allra största delen bygger på att kontrollera att
dokument finns och följer lagens bokstav. Klassrumsbesök är rudimentära
och ersätts av frågestyrda samtal om någon timme vardera med skolledare,
personal och elever. Rapporterna utformas sedan därefter, och intressant
är att samtalen med enstaka personer ges om inte orimligt stort utrymme
så orimligt starkt genomslag. Fem lärare av femtio eller lika många
elever av femhundra är inte precis någon statistisk säkert underlag. Det ska
bil intressant att i vår se hur nationella prov i SO-ämnen kommer att
utformas. Och ännu mer hur rättning av dem skall göras och resultaten
bedömas.
Ett annat exempel är konflikten mellan skolverk och skolinspektion om hur man
ska lösa differensen i bedömning av de nationella provens
uppsatsdel vid extern rättning respektive rättning av undervisande lärare.Inspektionens lösning är att helt enkelt slopa uppsatserna.
Helt konsekvent; den inser att det här hörni, det går för fasen inte att
bedöma rättvist. (Kanske kommer en mall med mått för procentuell
användning av bisatser, flerstaviga ord etc. Det kan vi mäta). Bara att
det att ansvariga myndigheter anser det vara ett problem att
nat.provresultat skiljer sig åt mellan olika bedömare. Om det INTE gjorde det vore det som om alla skulle ha precis samma åasikt om en skönlitterär bok; eller detta att slutbetyg skiljer sig åt från provresultat. Samma myndigheter som gång
efter annan påtalar att vi har ett betygssystem som ska se till HELA
resultatet…
En lösning? Ja den är egentligen enkel. Vi ska se till arbete,
interaktion och resultat i klassrummet och därefter bedöma och
betygssätta efter det. Allt annat är omöjligt och därmed (ännu mer)
orättvist. Och, nota bene, kan vi i detta luta oss tungt mot läroplanen. De sk
kunskaskraven är ju precis som betygskraven med flit luddigt
formulerade. Och den som är angelägen om att använda modeord kan med
emfas hävda att med "formativ bedömning" sker kunskapsutveckling och
betygssättning i ett här och nu i klassrummen . Formativ bedömning (tjohoo!) har
alla goda lärare alltid ägnat sig åt – säg arbetsglädje, tydliga krav
och positiv uppmuntran så förstår förutom elever och föräldrar även
lärare vad vi talar om.Huruvida våra verks honoratiores gör det ska jag låta vara osagt.