torsdag 6 december 2012

Om att kunna mäta rubbet

Dammar av bloggen hörni alla ni miljoners läsare. Jag lovar att automagenerera personliga svar till alla ni tusentals som kommer att kasta er in i kommentarsfältet.
Raderna nedan är egentligen ett inlägg i en diskussion till all detta närmast hysteriska mätande överallt "för rättvisans skull". Jag klickade igång efter detta konstaterande följt av kort fråga från Magnus Blixt:

Det är illa om vi börjar mäta det lätt mätta istället för att mäta det viktiga. Hur kan vi motverka denna tendens?
Mitt svar kom att lyda:

Det är mycket svårt. Vi är inne en period där kvalitet likställs med mätbara kontroller. Och om något inte är mätbar ”tabellkunskap” försöker man låtsas att det är det. Ett tydligt exempel är skolinspektionen där en av två inspektörer på en skola är jurist och där  inspektionen till allra största delen bygger på att kontrollera att dokument finns och följer lagens bokstav. Klassrumsbesök är rudimentära och ersätts av frågestyrda samtal om någon timme vardera med skolledare, personal och elever. Rapporterna utformas sedan därefter, och intressant är att samtalen med enstaka personer ges om inte orimligt stort utrymme så orimligt starkt genomslag. Fem lärare av femtio eller lika många elever av femhundra är inte precis någon statistisk säkert underlag. Det ska bil intressant att i vår se hur nationella prov i SO-ämnen kommer att utformas. Och ännu mer hur rättning av dem skall göras och resultaten bedömas.
Ett annat exempel är konflikten mellan skolverk och skolinspektion om hur man ska lösa differensen i bedömning av de nationella provens uppsatsdel vid extern rättning respektive rättning av undervisande lärare.Inspektionens lösning är att helt enkelt slopa uppsatserna. Helt konsekvent; den inser att det här hörni, det går för fasen inte att bedöma rättvist. (Kanske kommer en mall med mått för procentuell användning av bisatser, flerstaviga ord etc. Det kan vi mäta). Bara att det att ansvariga myndigheter anser det vara ett problem att nat.provresultat skiljer sig åt mellan olika bedömare. Om det INTE gjorde det vore det som om alla skulle ha precis samma åasikt om en skönlitterär bok; eller detta att slutbetyg skiljer sig åt från provresultat. Samma myndigheter som gång efter annan påtalar att vi har ett betygssystem som ska se till HELA resultatet…

En lösning? Ja den är egentligen enkel. Vi ska se till arbete, interaktion och resultat i klassrummet och därefter bedöma och betygssätta efter det. Allt annat är omöjligt och därmed (ännu mer) orättvist. Och, nota bene, kan vi i detta luta oss tungt mot läroplanen. De sk kunskaskraven är ju precis som betygskraven med flit luddigt formulerade. Och den som är angelägen om att använda modeord kan med emfas hävda att med "formativ bedömning" sker kunskapsutveckling och betygssättning i ett här och nu i klassrummen . Formativ bedömning (tjohoo!) har alla goda lärare alltid ägnat sig åt – säg arbetsglädje, tydliga krav och positiv uppmuntran så förstår förutom elever och föräldrar även lärare vad vi talar om.Huruvida våra verks honoratiores gör det ska jag låta vara osagt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar